"Man kan inte med ord beskriva den förfärliga dödskamp som genomleds av martyrerna i Thebais. De revs sönder från topp till tå av krukskärvor som klor tills de befriades av döden. Kvinnor bands vid ena foten och hissades högt upp i luften med huvudet nedåt, helt nakna utan några kläder, i ett skamligt, brutalt och omänskligt spektakel.
Andra bands fast vid träd och stubbar och dog en hemsk död. Med hjälp av maskiner drog man ned kraftiga trädgrenar, band fast martyrernas ben vid dem och lät dem sedan flyga upp igen så att de slet isär sina offers kroppsdelar på ett ögonblick.
Så fortsatte de inte under några dagar eller veckor utan under flera år. Ibland dödades tio eller fler, ibland mer än tjugo, ibland minst trettio, andra gånger nästan sextio. Vid vissa tillfällen dödades hundra män, kvinnor och små barn, som dömdes till en rad ständigt föränderliga straff.
Vi var på dessa platser och såg flera avrättningar själva. En del offer halshöggs, andra brändes ihjäl. Så många dödades på en enda dag att yxan blev slö och gick i bitar och den utmattade bödeln fick bytas ut.
Hela tiden såg jag att de som satt sin förtröstan till Kristus, Guds son, uppfylldes av en förunderlig iver och en verkligen gudomlig kraft. Så snart en grupp hade dömts, hoppade andra upp på plattformen framför domaren från alla sidor och förklarade att de var kristna.
De brydde sig inte om de många olika förfärliga formerna av tortyr utan talade oförskräckt om sin kärlek till Gud. Med glädje, skratt och munterhet mottog de dödsdomen. De sjöng hymner och tacksägelser till världsalltets Gud till sitt sista andetag.
Än mer förundransvärda var de som var kända för sin rikedom, familj och rykte, för bildning och filosofi, men ändå lät allt annat vika för den sannan religionen och tron på vår frälsare och herre Jesus Kristus." (Eusebius, Kyrkohistoria I, VII, c.9).
